Ja, vanor och ovanor är ju faktiskt samma sak. Det brukar vara omgivningen som bedömer vad som är vad.
I takt med att man (läs: jag) blir äldre ökar också förståelsen för dem som redan är döda. Hur många gånger blickar man inte in i oändligheten (himlen, helvetet, välj plats) och säger aha, mamma/pappa/faster/morfar, var det så här du menade!
Jag ångrar de gånger jag ville hjälpa dem (det här låter inte snällt, men häng kvar) och skaffa något som skulle underlätta deras vardag. ”Du borde ha en modernare radioapparat, en bättre rullgardin och ett annat duschmunstycke”, kan jag ha sagt.
Vad en yngre människa inte vet är att det omak de gamla ser ut att ha när de valhänt hanterar sina saker är ett intet mot de ”bekväma” apparater och ting man ger dem med 47 knappar och massa funktioner, smarta lösningar och blinkande lysen.
När de unga gått hem tar morfar fram sin gamla radioapparat, sätter i kontakten och börjar skruva och trixa: Så där ja, där har vi ju P1.
Han ställer undan den designade kaffemaskinen och häller kokt vatten rakt ner genom ett melittafilter (hållaren är av porslin) i en gammal tv-kanna.
Han pratar lite för sig själv och han nämner inte ord som ”marketingkonsulent, produktionspeak” eller ”jag älskar möten med människor”.
