När Dalí och Picasso får hand om språket blir det kajko

Mycket kan sägas om denna bloggare (”vilken jävla insnöad språkgalning!”), men hon ger sig i alla fall inte på läsare som inte bett om det. Sbråkbloggen är inte ett socialt medium – såväl upphovspersonens namn som kommentarsfunktion lyser med sin frånvaro.

Snarare påminner bloggen om tågskriken hos frustrerade människor som ställer sig under en järnvägsbro och illvrålar när tåget passerar. Något av en primalterapi.

Sociala medier har liknande terapeutiska roll fast med den skillnaden att upphovspersonerna vill ha uppmärksamhet och ”följare”.

Gammelmedierna skulle, trodde man, försvara ställningarna med hjälp av skapligt faktakollat innehåll och ett tadelfritt språk. För det skulle utbildade journalister - ja, alla i branschen, sörja. I stället ser man även i dessa medier två tydliga mönster av språkförstörelse.

I det ena tar engelska överhanden på ett sätt som – har jag sagt det förr? – gemene man inte märker/bryr sig om. I det andra kantrar, oavsett annan språkpåverkan, vanliga uttryck och grammatik. Sammantaget ändrar det här grunden för svenskan, hur mycket än akademiker (har förstås några särskilt i åtanke) försäkrar oss om att syntaxen inte ändras, att alla de här eländiga skituttrycken endast berör ytan.

För några inlägg sen behandlade bloggen tidningsrubriken ” Skaparen ursäktar heterotvånget”. En skapare av en tv-serie bad om ursäkt för seriens alltför svartvita människosyn.

Häromdagen sa en programledare i P1: ”Vi får ursäkta för ljudkvalitén”. Låter inte "vi får ursäkta för ljudkvalitén" som något yttrat av en språkets Dalí. Eller Picasso?