Vi använde såna hövliga ni (som stavades med stort N) på min gymnasieskola i slutet av 60-talet. Som den sadist han var satt han där med ett sardoniskt leende på läpparna eftersom han kände till mina talanger vad gällde abstrakt tänkande. Han talade om att "p implicerar q" (det framställs med en pil från p till q). Eller kanske han bara sa”om p så q”. Hur frågan löd exakt har fallit bort under det halvsekel som lagt sitt barmhärtiga dis över mycket.
Den tillfrågade satt nog och tänkte på stadens nya diskotek: skulle Han (d v s han med stort H, inte läraren!) komma dit i kväll?
Även om själva den materiella implikationen, ett konnektiv inom satslogiken, gick mig förbi, så vet jag att man inte sitter och implikerar hit och dit (se föregående inlägg). Ej implicerar man utan att tänka efter. Det var förresten ingen som implicerade i Sverige förrän fr o m 1973, eller åtminstone fanns inte ordet i SAOL innan dess.
Med det som bakgrund: d(r)öm då om undertecknads förvåning när man i en amerikansk serie om tjyvar och banditer – samma dag som killen i radion – använde ”implicate” flera gånger, alla översatta med ”implicera”. Meningarna löd bl a ”Vet du om din far implicerade nån annan i sitt erkännande?” och ”Den här inspelningen måste ha implicerat några mäktiga personer”.
Osvenskt som det låter är det inte fel, ”implicera” betyder också ”blanda in” eller ”inbegripa”.
Själv skulle jag inte komma på tanken att använda ordet utanför satslogiken.
