Som sagt, aldrig får man vara riktigt glad. Klagades inte här i bloggen över att man faktiskt inte bör säga ”ta självmord”? Så sent som i går? (”Ta” mord?????)
Vad tror läsaren händer? Jo, här sitter en annan med ett nytt problem: någon säger sig vara ”djupt ledsen”. Låter inte det alldeles för översatt från ”deeply sorry”? Jag gör så här: skriver ”djupt” i Googles sökfält (även om man måste behålla en viss skepticism inför G!) och då kommer en massa sökningar upp som ger en fingervisning. Många har alltså letat efter djupt ”vatten, badkar, sår, bett”. De vittnar alla om ordets konkreta betydelse. Men se! Där dyker också något typiskt för vår tid upp: ”djupt deprimerad” är likaså ett vanligt begrepp att söka efter, med ett perfektparticip med adjektivisk böjning (det där fick jag slita med!) i stället för de handfasta substantiven!
Sen sätter det inre och personliga lexikonet i gång: varför tycker jag att ”djupt deprimerad” låter OK att säga, och för all del även ”djupt bekymrad”, men inte ”djupt ledsen”?
Säg det, men så här ser det ut när man går på djupet (förlåt, då…)
Såna här tankar gör att man vill vända sig till en handordbok där inte bara enstaka ord beskrivs utan även svenska konstruktioner och fraser. Och där har boken Svenskt språkbruk (2003) tagit över efter den gamla föregångaren Svensk handordbok.
I mitt sökande efter såna här fraseologiska ordböcker hamnar jag hos Wikipedia som skrivs av oss alla. Där skriver en annan språkhaverist att Svenskt språkbruk fått kritik för att den bl a innehåller ”fraser som av många inte anses vara korrekta, som till exempel ’ta självmord’”.
Jag slår upp i boken och där står, mycket riktigt, ”ta självmord” och ”även ”göra självmord”.
Det är så att man känner sig djupt ledsen, på något vis. Och till själva det uttrycket återkommer jag när chocken lagt sig.
