Samtidsord och -floskler gör en knappast till någon unik typ

I går skrev jag att något ”daterade sig till” – och så ett årtal. Det är så man använder datera, anser undertecknad och ”intresseklubben antecknar”, som folk säger när de tycker att man är väldigt ointressant.

Men ändå: datera är ett verb och inte ett adjektiv. Sålunda köper jag inte ”daterad”. Men jag köper inte ens ”köper” på det sätt som nu användes i avskräckande syfte. I Amerika säger man ”I am not buying that” och förutom att betyda att man rent konkret köper något – en chokladask – så kan det innebära ”det där går jag inte /med/ på” eller en hel massa andra uttryck på svenska.

Vid varje sånt tillfälle – när man hittar på en egen fras istället för ”det där köper jag inte” –
så är man rätt så skapligt unik (fast så kan man inte säga egentligen: är man unik så är man!). 

Eftersom denna tid präglas av att människor vill vara så förbenat särskilda och speciella är det konstigt att de beter sig så himla uniformt (en ganska banal iakttagelse,för att vara uppriktig).

Kollar man med den medhårsstrykande Svenska Akademien så finner man ”daterad” som adjektiv i två av de tre ordböcker som går att slå i samtidigt (svenska.se/tre/). Givetvis går SAOL och SO i bräschen, där finns ”daterad” i betydelsen ”föråldrad” (hämtat från engelska "dated"). Vad fan säger man inte ”föråldrad” för då? Det går också att använda "gammal, antik, bedagad, gammaldags, urmodig, förlegad, ålderdomlig, passé, gammalmodig" m fl.

”Du är lite antik”, kunde man säga i min hemstad på 50-talet (och säkert även på andra platser tidigare samt senare). Jadå, man må vara lite antik, men nog är man ett större unikum än alla typer som inte kan låta bli att tala översatt engelska oavbrutet.