Ändå kan man påstå att den hastighet med vilken vi närmar oss en avartsengelska har ökat rejält under dessa fem år. Inte konstigt om man kastar en blick på vår tillvaro, men för den som har en fot (och kanske en arm) kvar i en predigital värld, känns det ruggigt, kymigt och FÖRFRÄMLIGANDE!
I bloggens början fanns det mer av allmängrammatiska förändringar att haka upp sig på. De börjar nästan blekna i konturerna vid jämförelse med den översatta engelska som skapar skarpare drag i svenskan.
Det verkar inte bekymra så många, inte ens dem som arbetar yrkesmässigt med språk. Eller så är det svårt att hitta fram till ställen där saken diskuteras. Här kommer i rask följd tre meningar från den senaste veckan. De är skum på ytan, jag lusläser eller luslyssnar inte på jättemycket.
”Jag hatar varje del av att skriva böcker”. Så löd en lattjo rubrik. Mer svenska vore: ”Jag avskyr (allt med) att skriva böcker”. Som också låter konstigt, förmodligen för att innehållet inte verkar klokt. ”Ge fan i att skriva då”, vill man tipsa denna ovilliga författare om.
”Han hittades med en skottskada i sitt ben”. Den meningen i en notis kanske inte många reagerar på. Men när något har med kroppsdelar att göra på svenska används inte det possessiva pronomen som engelskan har, idiomatiskt: ”He shook his head” blir ”Han skakade på huvudet”. Och ”She moved her arm” blir ”Hon rörde på armen”.
Slutligen en mening från reklamvärlden: ”Vill du ta din matlagning till nästa nivå?” Vad sägs om det urenkla: ”Vill du bli bättre på att laga mat?”
