måndag 20 september 2021

Tänk om man kunde försäkra sig även mot bristfälligt språkbruk!

I dagarna har ett försäkringsbolag och undertecknad haft en palaver. Låt oss skippa futiliteterna: Vad ärendet gällde, vad som blev stulet, hur mycket ersättning som utgick (haha) och så vidare.
 
Förutom att ersättningsbeloppet ändrades tre gånger under tiden som korrespondensen pågick, fanns i "brevväxlingen" ett antal tydliga språkfel. Ja, det låter väl som om en petig gammal kärring skriver det här. Och eftersom det delvis är en korrekt beskrivning fortsätter hon.
 
Den som skrev från försäkringsbolagets håll hade (man förstod det av namnet) förmodligen inte svenska som modersmål. Eller hade kunnat vara dyslektisk. Här kommer vi in på en kritisk fråga: ska ett försäkringsbolag (med renommé) 1) ändra sin ersättning flera gånger? 2) Och ska det kommunicera på dålig svenska?
 
Naturligtvis behöver man inte vara född i Sverige för att jobba på dylika arbetsplatser – man kan vara en baddare på försäkringsarbete! – men kan man inte uttrycka sig bra bör för trovärdighetens skull någon annan korrigera brev som skickas till kunderna.
 
De frågor som gnager hela tiden – och bl a ligger bakom denna envetna blogg – är: Hur mycket fel i språket ska man tolerera? Av vem och för vem? Hjälper man dem som skriver och pratar felaktigt genom att se mellan fingrarna?
 
Själv kan jag låta en mängd språkliga fadäser och missar passera. Men kanske inte dem från medier, politiker, myndigheter, företag och bolag jag betalar för att få hjälp av. Det är nästan så man vill snyfta, med rösten fylld av gråt: ”Vem i hela världen kan man lita på?”*
 

*rätt ska vara rätt och för den sista meningen ska Mikel Wiehe ha ett erkännande