Inledningen beskriver en självklarhet: under årens lopp förändras ens smak, liksom syn på saker och ting. Det gäller inte alla och alltid. Men ju mer man ägnar sig åt något desto mer faller somt på läppen, annat faller bort. Det går inte att förutsätta att den som en gång gillat struvor kommer att göra det i resten av livet.
Det gäller förstås även språk, ord, sång och musik. Många anser franska vara sååå vackert medan andra skrattar när de hört det talas. Så här skulle jag kunna sitta länge och skriva intigheter. Men det krävs milda inledningar numera, anpassade till dagens småmjäkiga och fjantiga tilltal innan man går loss i den stora avskyn: Mina känslor för ordet ”avslut”.
För att parafrasera Björn Afzelius är det nog det fulaste jag vet. Fram t o m 2015 års upplaga av SAOL ges för ”avslut” synonymen ”affärsöverenskommelse”. Den innebörden sitter fast i undertecknad, hårdare än pelargonen.
Nu används ”avslut” lite hipp som happ. Ibland som affärsterm: nyss läste jag om hur en hyresförhandling ”nått ett avslut”. Ibland får ordet "sätta punkt" för människors sorg. Särskilt när anhöriga dött i svår sjukdom eller av våld, säger sig många vilja ha ett ”avslut”.
Sörjande kan inte rå för att de tvingats vänja sig vid ett så fult ord som blivit förhärskande för att beskriva en acceptans eller ro som i bästa fall infinner sig efter outhärdliga situationer.
Men sorg får sällan vare sig avslut eller slut – det skulle ju betyda att ordets innebörd från affärsvärlden dröjer kvar. Ja, så tycker jag. Som visserligen ändrat känslan för pelargoner. Men begonian och jag befinner oss i evig envig.
