I SAOB ges synonymer som ”landtlig lolla” och ”bondlolla”. Det visar sig att mycket har kunnat vara lolligt förr i världen och etymologiskt sett har beteckningen gällt människor i allmänhet som var elaka, dumma och fåniga. Framför allt var dessa lantlollor halvvuxna pojkar och flickor, det kunde skilja lite mellan de gamla dialekterna. Genomgående tycktes vara – då som nu – att folk på landet ansågs trögare och dummare i huvudet än folk i stan.
Sätter man på tv-n och zappar runt bland programmen, särskilt dem som brukar kallas underhållningsdito, kan man få en känsla av att även större städers invånare ligger illa till i fånighet. Lyssnar man på radioprogrammet Ring P1 får man en prima beskrivning av medelsvensken. Det finns folk som bor mitt i skogen långt från allt och låter klyftigare än vilka politiker, psykologer och proffs som helst tillsammans.
Även om de gamla lantlollorna från förr i världen kunde vara såväl kvinnor som män har jag själv enbart hört kvinnor kallas ”lantlolla”. Från barndomen minns jag ordet utan ”lant” framför. Det var en äldre släktings bekant som om en granne sa ”den där j-a lollan”. Det lät både skrämmande och roligt för ett barn.
Men med tanke på dagens invektiv som t o m småbarn strör omkring sig är det inte utan att man föredrar ”lantlolla”.
