Alltnog, på denna resa satt sbråkmakaren i närheten av en tyskspråkig familj: en mamma och två nästan vuxna barn. De roade sig med kortspel och brast då och då ut i skrik av glädje, ilska och annat sådana förströelser kan frambringa. De lät m a o precis så som man också hör hos svenskar i alla åldrar: plötsligt sägs ett ord eller en hel mening på engelska. Just like that.
Egentligen var nog mamman, i 50-årsåldern, värst. Då och då ropade hon: ”Yes, I did it!”.
Jag kan lite tyska och vet att det går att uttrycka den saken på hennes modersmål.
Sonen ropade: ”Now I know definitely”. Sen var det tyska igen och så höll det på. Det var INTE en av de riktigt tvåspråkiga familjer man ibland hör, de låter annorlunda. Något modern ofta ropade var: ”You must be kidding!” Utan att vara expert TROR jag att engelska uttrycket i de här sammanhangen lyder ”You must be kidding me”.
Det där senaste handlade om en bagatell, och jag kanske har fel om uttrycket, men det går ändå att föreställa sig hur det blir när hela (nja, halva då) världen pratar engelska. Alla som har ett annat modersmål kommer att bidra med sin speciella uppfattning av hur engelska ska talas.
But who fucking cares?
