Det var ibland enkla folketymologiska grejer: ord och uttryck som LÄT helt rätt i ens ovana öron. Det första jag presenterades för som ny, var en stötesten för många: ordet ”öppenhjärtligt. Det här hände för nästan ett halvsekel sen, men var och en kan konstatera att den felaktigheten lever och frodas.
Annat som togs upp var ”parallell” som ofta blev ”pararell”. När man hör journalister av i dag tala och skriva förstår man att de inte blivit varnade för den typen av mycket vanliga fel. ”Andledning” är en annan, liksom ”åtminstonde”. Häromdan sa undertecknad (ajabaja) i hastigheten att något blivit ”en vagel i ögat” på någon.
Sekunden efter att det yttrats minns man plötsligt den verkliga vagel som en gång drabbade en och kommer på att ”visst fanken, det heter en ’nagel i ögat’ ju”! I värsta fall kan kanske även det hända, men i frasen med den överförda, bildliga, betydelsen innebär det vanligen andra och alla möjliga slags motigheter.
Slutligen ett till sånt där segt ord som det inte varnats tillräckligt för: ”apparition”. Antagligen kommer sig det felaktiga uttalet, ”apparation”, av att ordet ”apparat” existerar men inte ”apparit”. Ja, herregud så mycket som kan hända med ordena! Särskilt så här ”på välens siste ti”, som morfar sa, med ”tjockt” uttal av l-et. Det han ofta utbrast, skrivet på rikssvenska var: ”Det är på världens sista tid!” Föga anade han hur mycket mer sista det kunde bli!
