Man måste tydligen vara tvåspråkig för att förstå svenska medier

Dagar som varit fulla av annat blir det enkla inlägg, här är ett av dessa. Då åker några av alla samlade exempel rätt in i bloggen. Alltid närvarande är förvåningen över vad utbildat och/eller bildat folk säger och, observera, sådant som inte bara är vanliga felsägningar. I ett radioprogram om relationer sa en psykolog ”man har haft nån sorts neglekt”. Hur går det till? ”Neglect” är engelska och kan vara verb eller substantiv med betydelser som ”negligera” respektive ”likgiltighet”. Mer och mer krävs (som synes och höres) av en lyssnare, läsare eller tittare att den är tvåspråkig.

I samma program talade en journalist om en situation där man ”söker tröst från en fellow”. Det var väl nån jolly good fellow som avsågs, får man anta. I ett nyhetsprogram beskrev en person med titeln ”samordnare” (det gällde arbetsmarknaden) ett scenario då vi kan ”få s k fly in fly out-situationer”.

En underliggande och pyrande engelska måste inte alltid, och som bekant, vara stötestenen. En politiker ville berätta om en diskussion som var en smula löjlig: den gjorde att ” man drar på läpparna”. Utan att blinka vågar jag påstå att en större del av svenska folket tidigare klarat bättre av vad som anses vara gamla, idiomatiska uttryck.

Man kan givetvis också tycka att det är kul ibland när det blir fel. P1-programmet Språket (som undertecknad ofta håller på ”en armlängds avstånd”) tog upp fenomenet hopblandade uttryck i ett avsnitt (19 april 2021) med rubriken ”Ha tummen mitt i munnen”.