Som om det spelat nån roll vad nån sa. Eller säger nu. Och sen. Om det fanns något förstånd kvar i en skulle man sluta skriva bloggar som denna. Samt strunta i vart ens modersmål tar vägen. Vadan denna dysterhet? Jo, det är sånt som slår till under dunkla höstdagar: Inte många tar det här med språkbiten så allvarligt, märker jag.
”Biten” är f ö inte riktigt lika rikligt förekommande – åtminstone går det att glädjas över det. Vid den tid undertecknad började notera det stora sönderfallet av språket svämmade det över av ”bitar”. Det sattes ”-biten” på allt: jobb-biten, bygg-biten (dock inte myggbiten), semesterbiten och tusentals andra ”bitar” vi då skrattade ihjäl oss åt. Och så språkbiten.
Det har funnits värre saker, jag vet det. Efter andra världskriget hade många tyskspråkiga författare och poeter (bland dem Paul Celan och Nelly Sachs) svårt att använda det språk som besudlats av nazismen och de ägnade stor kraft åt att ”återerövra” modersmålet.
Nu pågår en långt mindre brutal förändring, men det känns illa nog att den nya svenskan halkar av det teflon samtiden utgör. Jag tycker visserligen inte att man ska använda folk man inte kan läsa nåt av, Wittgenstein, t ex. Men det kan inte hjälpas: hans utsaga känns passande dagar som denna: "Om det man inte kan tala, därom måste man tiga." Och ändå pladdrar jag vidare – som en annan anakronism.
