I går beskrevs reportern som undrade hur människor i krigsområden gör för att inte ”konsumeras” av hat eller ilska. Svenskan använder inte (ännu) ”konsumera” lika rikligt, vad en amatör kan förstå.
Visserligen konsumerar vi allt möjligt utav bara sjutton, men mycket av det vi sätter i oss ”äter” eller ”dricker” vi, och säger, t ex, ”en svensk dricker X kg kaffe per år” istället för ”konsumerar”. I andra sammanhang används ”förbruka” för engelskans ”consume”, ibland ”förtära”.
Nu är lattjolajban nog verbet ”förtära” antagligen på väg ut ur svenskan, men var nyligen en rätt vanlig synonym för ”äta” – som jag minns det. Det gick även att använda bildligt: ”hon förtärs av svåra skuldkänslor”, vilket hade varit ett lämpligare ord att använda för reportern ovan. Kanske hade även ”ätas upp av hat och ilska” varit ”mer” svenska?
Och på tal om de krig som väcker hat, ilska, sorg, bestörtning, tänker jag (åter) säga något ytterligare om rapporteringen i medierna. Återkommande är inslagen med reportrars teateraktigt modulerade röster. Avsikten är säkert att skapa medlidande.
Ändå skrämmer mig beskrivningsretoriken och frågan är varför? Rösterna och dramaturgin känns olämplig: ”I det sönderbombade huset finns ännu tecken av det liv som pågick här, en tallrik med mat står kvar på bordet, en trasig nalle och en barnsko ligger i ett hörn av det som en gång var ett kök”.
Exakt den meningen hittade jag på själv, och använder som schablon/etikett på vår samtids ”berättelseteknik”. Många är säkert kapabla att föreställa sig krigsscener utan den sortens svulstiga ”hjälp” för sina tankar.
Visserligen konsumerar vi allt möjligt utav bara sjutton, men mycket av det vi sätter i oss ”äter” eller ”dricker” vi, och säger, t ex, ”en svensk dricker X kg kaffe per år” istället för ”konsumerar”. I andra sammanhang används ”förbruka” för engelskans ”consume”, ibland ”förtära”.
Nu är lattjolajban nog verbet ”förtära” antagligen på väg ut ur svenskan, men var nyligen en rätt vanlig synonym för ”äta” – som jag minns det. Det gick även att använda bildligt: ”hon förtärs av svåra skuldkänslor”, vilket hade varit ett lämpligare ord att använda för reportern ovan. Kanske hade även ”ätas upp av hat och ilska” varit ”mer” svenska?
Och på tal om de krig som väcker hat, ilska, sorg, bestörtning, tänker jag (åter) säga något ytterligare om rapporteringen i medierna. Återkommande är inslagen med reportrars teateraktigt modulerade röster. Avsikten är säkert att skapa medlidande.
Ändå skrämmer mig beskrivningsretoriken och frågan är varför? Rösterna och dramaturgin känns olämplig: ”I det sönderbombade huset finns ännu tecken av det liv som pågick här, en tallrik med mat står kvar på bordet, en trasig nalle och en barnsko ligger i ett hörn av det som en gång var ett kök”.
Exakt den meningen hittade jag på själv, och använder som schablon/etikett på vår samtids ”berättelseteknik”. Många är säkert kapabla att föreställa sig krigsscener utan den sortens svulstiga ”hjälp” för sina tankar.
