Bloggen hamnar i dag på nordengelska och skotska bonnvischan

Hur mycket engelska måste man lära sig? För egen del klarar jag skapligt av att förstå och läsa, det går att pladdra med folk om ämnet inte kräver ett alltför komplicerat språk, och allt detta räcker för mig. Men vad jag menar är ”hur mycket engelska måste svenskar i allmänhet kunna” Såna som bor i Sverige och vill förstå radio, tv och tidningar?

Man kan känna att en del ord nötts in utan egentlig frivillighet, även om det i en allmän och logisk mening är ens eget val hur man använder sitt språk! Ibland säger jag "random”, fast det går att uttrycka på svenska (tänka sig). ”Deleta”, säger många med mig. Det vore läge att skrika ”O maj gådd” även om allt det här borde ge något slags stupstocksstraff. Många säger ”fajn” när de menar ”fint” eller ”bra” och så det rullar det på. Allt är m a o ”på rull” (spöstraff, stegling).

Anledningen till just detta utbrott? Jo, i en av våra större tidningar citerades en forskare som sa så här: ”Så kallad binge watching innebär att du sträcktittar på en serie tills att den tar slut”. 

I min engelsk-svenska ordbok (ca femtio år gammal) betyder ”binge” supargille, hippa, fest, gamla ord för ”partaj” (som i sin tur kommer från party). I delar av Storbritannien betyder ”bing” hög (substantivet, alltså, även om det ligger nära till hands att tänka knark). Svenskan har ett gammalt ord ”binge” som betyder ”sädesmagasin, låda, kärl”, men även ”hög” (av hö och halm) – som i nordengelska och skotska varianter av engelskan!

Nä nu, jädrar i min lilla binge, förlorar jag mig i språkhistorien. Vi är tillbaka på vikingatiden, antagligen, och kan med gott samvete fortsätta säga binge-tittande! Men då med svenskt uttal och inte som bindsch, är ni med? Och forskaren skulle inte behöva översätta binge-watching medan han talar – i modern svenska heter det väl som han också säger ”sträcktitta”! Vilket borde ligga närmast till hands.