I våra kojor med stampat jordgolv (mja) tyckte vi ibland att överklassen betedde sig lite fisförnämt, den spelade golf och talade underligt om viner – apropå jord – att de smakade jordigt med en ton av fan vet allt.
Men såna vanor har en tendens att sippra ner genom samhällslagren och snart spelade en massa människor utan självaktning golf och pratade konstigt om viner. Det lyckades inte alltid. Kompisen K gjorde ett försök att uttrycka sig i vintermer men det blev: O, vilket gott vin, det liksom fyller käften!”
På liknande vis har nu nobelpriser, särskilt det i litteratur, börjat omfamnas och kramas lite väl hårt. Jag har läst och hört X antal svar från dem som blivit tillfrågade om de känner till Jon Fosse: ”Nej, men nu måste man läsa honom”. Eller ”nu får man väl läsa honom”.
Hur blev det så här? För några decennier sen struntade folk i priset. Om Akademien brydde de sig föga. Men snart stod dessa litteraturprisälskare i kö för att köpa/låna pristagarnas böcker. När sen A smutsades av skandaler utbrast en skadeglädje som legat på lut och lur.
Men nu är tydligen A åter rumsren och folk fortsätter bete sig som viljelösa mähän. Det är väl ingen som måste läsa Jon Fosse? Särskilt inte som han verkar vara en mycket särpräglad författare vars böcker man inte hetsläser. Vilket också en pratshowprogramledare sa om den kollega som skulle läsa in sig på Fosse fort som fan: ”han har nu hetsläst honom”.
Det är väl samma personer som ääälskar kultur och böcker som måste läsa allt som ”vunnit” pris. Då blir den förkättrade Akademien en slags förälder som tvingar en att läsa sånt man kanske inte gillar. Det verkar förslavat och tråkigt.
