När jag för tiotusende gången såg (eller hörde) ett yttrande om att ”ta livet för vad det är”, tänkte jag mitt vanliga (det inträffar ofta) att det tamejsjutton är engelska: ”take life for what it is”. Det här rymmer en intressant tanke (min, igen), nämligen att vi alla efter att ha talat och skrivit översatt engelska tillräckligt många gånger tycker att den svenska varianten låter ”fel”. Jag skulle vilja påstå att man för några decennier sedan skulle ha sagt att man måste ”ta livet som det är”.
Detsamma gäller en annan liknande fras ur vår ytterligt individcentrerade tillvaro: ”Du måste se mig för den jag är”, alternativt den ännu värre ”…för vem jag är”. Utan att vara helt säker (trots den nyliga stöddigheten) får jag känslan av att det vrålar engelska ur konstruktionerna.
”Uppfatta mig som jag är” eller ”ta mig som jag är” – se där enklare meningar, kortare dessutom. Möjligen är de lite kvaddade av moderna populärsexuella konnotationer, sånt påverkar också våra sätt att uttrycka oss.
Slutligen ett annat mycket omtyckt sätt att uttrycka sig när man antingen känner igen något, är bekant med det, håller med om det (eller ej): ”Det här kan jag /inte/ relatera till”. Här är undertecknads ståndpunkt: det är så tjatigt med folks relaterande att det inte är klokt!
"Jamen", invänder läsaren, "det är väl inget stort problem"? Nä, inte om man skiter i att svenskan blir allt trängre och trängre, fjuttigare och fjuttigare. Vilken många språkvetare inte kan relatera till, jo, jag vet det.
