Egentligen kan ingen musik jämföras med brittiska 60-talspopen

”De har stannat tillsammans i alla år”, sa K och ändrade sig genast: ”ojojoj, jag menar: de har varit tillsammans i alla år”. Vi hade talat om några gamla kompisar som fortfarande var gifta efter 50 år eller mer. Detta faktum var inte lika intressant som att K talade en misstänkt och översatt engelska: ”They have stayed together all these years”. Och att hon rättade sig själv.

I vår ungdom föll vi pladask för det brittiska. Amerika låg långt efter popundret från Storbritannien. Vi märkte av en stor kvalitetsskillnad. Överhuvudtaget danades vår smak av allt engelskt, det nordamerikanska blev aldrig vår tekopp.

Sen dess har vi ansett brittisk engelska överlägsen varianten från USA, men i vårt land har det som bekant skett en rockad av dessa respektive ”dialekter”. Det brittiska uttalet var vanligast i skolor för ett halvsekel sedan, hur det är nu märker vi.
  

Dessutom har vi föredragit tv-serier, filmer – humorn! – från Storbritannien som ännu använder människor som skådisar och inte plastdockor. Men även det har svängt och svensken vill ha cupcakes och donuts för såväl kropp som själ.

Se det här som bakgrundshistoria till bloggen, vars tonfall kan verka fientligt gentemot engelska språket. Det är alltså i själva verket tvärtom. Men i många länder flödar det in och gör en massa språk till något annat än de varit. Som nämnts är även äldre anfäktade!

Och engelskan själv förlorar på det här. En britt jag känner brukar säga: ”Mitt språk är kapat. En massa människor världen över påstår att de pratar engelska, men det gör de inte alls.”

Det här kallas utveckling av språken, säger proffsen.