Det här inser jag genom att själv tillhöra de språkligt röriga. Det lär f ö vara omöjligt att ”skriva ut” de flesta samtal. Då avses inte skriva ut på en skrivare, utan vad som förr gjordes för hand. Ofta via stenografi. Oavsett metod lär det vara oerhört svårt att teckna ned de flesta människors talspråk med hummanden, omtagningar och knepig grammatik.
Å andra sidan bekymrar det här inte nutidsmänniskan eftersom vårt främsta kommunikationsmedel, språket, hamnat i strykklass. Men det roliga i kråksången är att många människor, oavsett s k ställning i samhället, använder vissa ord som antagligen uppfattas som statushöjande: populärt nu är ”givet det och det”, de facto, initialt m fl.
Det låter ofta som folk talar som de antagligen skriver, för att nu omforma 70-talsförsöket från Posten. Häromdagen hörde jag en politiker som kanske sitter fast i ambitionen att tala på ett sätt som ska låta mer än det innehåller:
Den här skadan har alltså uppkommit i tid och rum, [stannar, börjar om] i ett närliggande tidsfönster till de tidigare rapporterade skadorna på en gasledning /…/
Inte för att man låter nåt vidare värst själv, särskilt inte när man ska prata inför andra. Ingen skugga, alltså, på talaren här, utan mer på oss alla som accepterar fulspråk och inte skärper oss.
