Det kan verka som om den största käpphästen i mitt käpphäststall är de direkta översättningarna av engelska ord, uttryck och meningar. Det är delvis rätt. Men dessa konstlade skapelser är inte bara ord, de ger en påverkan som saknar klangbotten i vårt land.
Detta halvspråk famlar i blindo.
Nutiden kombinerar – redan oavsett språk - en obehagligt utmejslad individualism med en påträngande pöbelmentalitet. Det är tekniken som slipar fram oss till detta uppdrivna tillstånd. Algoritmer (heter det, har jag lärt mig – inte logaritmer) i det alltomfattande nätet ”hjälper” oss att bli alltmer oss själva. Alltmedan vi ropar ut vår unicitet på ställen som den här bloggen närmar vi oss i hög fart varandra beträffande åsikter och sätt att vara.
Det här skapar kollektiva rörelser, ofta i form av massamlingar med anledning av olyckor, katastrofer, terrorattacker. Vi uppmanas ”visa att vi inte är rädda”. Vi ska "gå ut och visa vår avsky”, heter det. Språket kring dessa samlingar låter alltid likadant. Man kan undra varför vi ska gå ut? Det går utmärkt att stanna hemma och känna medlidande och sorg. Det är obehagligt när folk i stora skaror gråter samfällt, tycker jag, som misstror massuppbåd och påbjudna flockbeteenden. Jag är rädd för terrorhandlingar och även att ingå i en aldrig så välmenande folkhop.
Beträffande hur sorg och medlidande bör uttryckas kan det vara viktigt att påminna om att stora känslor kan pågå utanför rampljus och sociala medier.
* och ** kommenteras i morgon, tillvaron utanför bloggen kräver uppmärksamhet!.
