Mina gamla korrekturkolleger och jag kan mängder av dödsverser utantill. Så kallade vi de verser som stod i dödsannonser.
Ibland är verserna psalmer, ibland är de hopsnickrade av poetiskt lagda kända och okända, ibland skrivna direkt till den döde av en släkting eller vän.
Om någon av oss kolleger börjar recitera: ”Lär mig du skog att vissna glad”, skulle vi andra i kör kunna fortsätta, ”en gång som höstens gula blad/ en bättre vår snart blommar/ o s v…” *
En av alla vi kan rabbla i sömnen såg jag häromdagen: ”Din sol gick upp men skymdes bort/ Du var för god för livet/Men fast din levnad blev så kort/Du har oss mycket givet.”
Det kan förvåna en normal medborgare, men av detta fel blir jag rasande.
Jag ska be att få skriva in i evigheten, eller åtminstone tills Svenska Akademien tycker att det är strunt samma, att supinumformen av ”giva” heter ”givit”. I och för sig kommer väl det här verbets tema snart att lyda ”ge-gedde-gett”, men än tvekar vuxna inför preteritumformen (imperfekt hette det förr) och säger ”gav”. Gamla infinitiven ”giva” är rätt ute**, liksom ”givit”.
”Gav” håller alltså ställningarna, men vare hur det vill med det: Supinumformen av ”giva” är ”givit”!
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Visserligen rimmar inte ”givit” på ”livet”, men här får konsten stryka på foten. ”Givit” är en verbform, ”given/givet” är ett adjektiv. Eller en preposition.
Mer om det imorgon givetvis.
* Psalmen är skriven av Adam Oehlenschläger (1779–1850)
** Med "rätt ute" menar jag inte "rätt ute" utan "rätt ute". Här skulle en läsare behöva höra betoningen!
