Svärande smartskallar 1

Den 9 augusti antydde jag att det skulle bli en fortsättning om svordomar.

Först över till hovets middagar. Jag kände en gång en som var festfixare hos kungen. Han berättade om en person av börd som ofta var gäst på slottet och som inte uppförde sig enligt regelboken. Inga stora grejer, men han bröt mot en del konventioner. Vad jag förstår kan det räcka med att hålla vinglaset på fel sätt och lite sånt där småjox. Men, sa min sagesman, den här personen visste naturligtvis hur man skulle gå till väga, för man bryter mest framgångsrikt mot regler om man kan dem.

Det är likadant med svordomar. "Ojojoj vilket fattigt språk", säger folk när nån svär, men gång på gång visar undersökningar att de som svär har ett större ordförråd och – här blygs jag – en större intelligens (mer om mitt IQ imorgon...).

Det gäller alltså inte flåbusar som endast använder svordomar.

Vid förra årets andra hälft svämmades vanliga tidningar, nätet och vetenskapstidskrifter över av en amerikansk undersökning som visade på sambandet.

Men ni vet hur det är: släng in en amerikansk undersökning i svenska medier och den citeras mer än flitigt.

Det här har som det mesta varit känt länge. När jag letade efter svordomar och ordförråd hamnade jag i språkkonsulten Jenny Forsbergs hemsida. Där citerade hon ett bra uttalande av svordomsexperten Ulla Stroh-Wollin (Uppsala universitet) som sagt: ”Det är inte så att man kan ett visst antal ord, och om man lär sig en svordom så försvinner andra ord.”
                                                           😈🤘😈🤘😈🤘😈

En hotad Mensamedlem kommenterade den amerikanska undersökningen på ett lite surt vis. Mer om det imorgon, då sbråkmakaren går lite bananas och utanför ramarna.