En del moderna ord är rätt roliga. Ett som betecknar undertecknad (m fl) är ”yngreäldre”. Man är rätt gammal men inte äldst, även om gammal egentligen är äldst*, som alla vet. Nästa gång blir man med denna vokabulär "äldreäldre".
De här ålderskategoriorden används en del om jag får dra slutsatser av en snabb nättitt (nät-titt) men däremot verkar ”äldreyngre” till större delen ingå i verksamheter som sysslar med sexualia och pornografi.
Dessa ändå rätt neutrala uttryck till trots: det är bäst att även passa på tillfället (eller ”pissa på tallfället”, som en kollega brukar säga) att nämna beteckningen ”våra gamla”. Jag hittade till min stora glädje en (inte lastgammal) journalist som skrivit i ärendet 2014. Hon menar att man gott kan kalla barnen ”våra barn”, i betydelsen ”samhällets alla barn”. När det gäller äldre är det en annan femma.
👵👵👵👵👵👵👵👵👴👴👴👴👴👴👴👴
Man menar förstås väl, men den som kommit närmare att tillhöra ”våra” äldre, vill protestera mot ordvalet. En tröst är förstås att alla en gång kommer att vara ägda av våra medelålders eller vilka det nu är som rår om den äldsta åldersgruppen.
Om just det här har Magnus Nilsson (Linköpings universitet 2008) skrivit en avhandling: ”Våra äldre - om konstruktioner av äldre i offentligheten”.
I en sammanfattning står: ”Studien visar bland annat att ’äldre’ är en kategori som det talas om, men inte till.”
Och en gång, tänk en gång är vi där...
* Talesätt - om nån till äventyrs missat det!
