Det lär vara vanligt att folk får dåligt minne när de blir äldre samt att de lättare minns sånt som hände för länge sen. Så är fallet med den som skriver dagens drapa.
I början av 1980-talet la sig många till med en ny vana när de skulle uttala tal med tre och fler siffror i. Volvo ”sju-förti”, kunde de säga. Sju förti? Själv tyckte jag volvon borde heta ”sjuhundraförti”.
I samma veva kunde man höra hur folk skulle åka med ”sextjugoåttan”. Det var då ingen bil utan en buss med nummer 628.
Varifrån de här förkortningarna kom är svårt att gissa. Man tjänar väldigt lite på att inte uttala ”hundra” och med tanke på hur mycket som sägs utan att ens betyda något (som t ex ”de facto”, mitt favorit-icke-ord) så borde de två stavelserna gott kunna få vara med. Om inte annat så för förståelsens skull, den är ju så helig annars!
Och snart blir det åter aktuellt att bestämma sig för hur man uttalar årtal. I diskussionen vid millennieskiftet försökte vissa medier få igenom uttalet ”tjugohundra-”, i analogi med det tidigare använda ”nittonhundra-”.
Lika vanligt som det inledande ”tjugohundra” tycks numera ”tvåtusen” ha blivit. Men nu blir det nya bud igen, det talas om ”år tjugofemtio” (2050) och ”tjugotrettio” (2030). Det tycks ha kommit plötsligt, inte har man väl kallat de senaste åren tjugoarton och tjugosjutton? Har man kallat innevarande år ”tjugonitton”? Och har någon sagt sig vara född nittontrettiåtta eller nittonsjuttisex? Eller för den delen "ettusenniohundrasjuttisex"?
Vi får väl se hur det blir nu under tjugotjugo.
