I Nobelpristider yppar sig folks, folkets, hade jag sånär skrivit, ambivalenta hållning till en institution som Svenska Akademien. Föraktet får tillfälle att fira triumfer när ledamöterna anses säga fel saker, välja fel pristagare och/eller dabba sig i största allmänhet.
Det är inget konstigt med det. Många tycker mycket om att tycka mycket illa om studerade människor, rika typer och kändispersonligheter. (Nej, jag är inget undantag). Det intressanta i kråksången är dock att dessa belackare också visar en väldig längtan till de salonger där de usla och omoraliska personerna håller till.
Själv har jag väldigt svårt för det nästan halloweenartade tvång som Nobelfestligheterna gett upphov till i folkdjupet. På förskolor, i skolor och på äldreboenden härmar man såväl prisutdelningar som banketten. Den här dragningen till lite flådigare högtider växer, samtidigt som förlagorna gärna anses inte bara förnäma utan fisförnäma.
Inte för att jag vill missunna barn eller äldre lite partajande, men då är det väl bättre att stoppa in festligheter som en egen överraskning ibland?
Nobelfjantet är jättefjantigt. Det brukar sägas att barn och gamla (kanske resten av befolkningen också?) ska behandlas respektfullt. I en mellansvensk lokaltidning läste jag om en av de här Nobelkopiorna på ett äldreboende (alla tidningar skriver om dem, f ö) och där används vad som med dagens terminologi benämns förminskande ton när det beskrivs hur glada de äldre blir när de, som på boendet jag läste om, får leka kung och drottning för en dag.
Jäkligt irriterande med såna här rapporter där just barn och gamla tydligens ses som totalhomogena grupper där de ingående inte är individer utan förnöjt klappar i sina små (eller åldriga) händer.
I bildtexten stod att stämningen var underbar ”när det bjöds upp till fest”. Vad journalisten som skrev om den puttenuttiga tillställningen inte känner till är att de rara gummorna och gubbarna nog vet att man ”bjuder (in) till fest” och inte ”bjuder upp” till fest. Man "bjuder upp till dans".
Sådär kan en sbråkmakare gå bananas när de tolkningsföreträdande medierna lägger alla sina egna hån-, upphöjnings- respektive gullighetsraster över tillvaron.
