Man borde bo i Klagshamn. Fast det gör man ju på sätt och vis. Eller Utklippan. Hur som helst är det dålig sikt hela tiden. Javisst har jag just lyssnat på sjövädret. Och visst använder jag dessa orter med tillhörande väderlek som metaforer för att gorma om dagens språkbruk. Snajsigt, va?
Ofta faller det sig tyvärr naturligt att jämföra den språkliga utförslupan med andra lupor som går åt samma håll. Nä, hörrni, det heter ”utförslöpa”, jag förstår inte varför jag vill säga ”lupa”!
Till saken: Uniformeringen i nutidssamhället är störande. Och jag går på och säger för vilken gång i ordningen vet man inte: Hur kan det komma sig att människor talar så mycket om sig själva som unikum när de oreflekterat hakar på varandras konstiga språk och annat. Förvirrande är bl a de härar av kvinnor (mest unga, men det kan gälla äldre) som talar om vikten av att ”vara den man är” och sen ser exakt likadana ut: tjock smet av vi vad vi förr kallade brunkräm i plytet, korpvingar till ögonfransar och lika svarta ögonbryn à la Super Mario.
Kompisar till mig invänder: ”vi följde också vissa moden”. Jodå, många av oss gjorde det. Skillnaden var väl att inte riktigt hela världen såg likadan ut. Det är bara att morra över den teknik som framkallar massrörelser och samtidigt ibland hjälper en. Samt kanske prisa sin relativt höga ålder.
Dock händer det att man någon gång förvånas. På en textremsa, en sån som brukar få somliga av oss att hoppa och skrika om dåliga översättningar, stod plötsligt: ”Det är en hårfin gräns”.
Kalla mig gärna vad som helst, men att se ett svenskt uttryck användas för ”it’s a thin line” gör mig mycket, mycket glad. Men jag skulle inte säga att det ”gjorde min dag” för det uttrycket är upptaget/reserverat av ett annat språk: ””It made my day”.
