 |
| Också ett slags klipphängare |
Visserligen sägs många i dag vara kritiska gentemot medierna (gammel-, de andra utgör en oöverblickbar djungel) men en påfallande stor grupp skapligt och annars kloka människor anammar för mycket utan att själva tänka efter. Tror jag. Nu vet jag förstås inte i vilken grad folk i allmänhet tänker efter, men de tecken man ser befinner sig inte precis i skyn.
I dag ska det handla om en sån där populistisk (ja, här används ordet på ett något annorlunda sätt) historia som den s k nyordslistan. Men innan dess krävs en uppladdning och ett mindre utbrott. Eller låt oss kalla det förhistoria.
I tonåren var vi ett par kamrater (eller ”vänner”, som ”kompisar, kamrater, polare” m fl heter i dag, tack vare Facebook antagligen, eller hur, alla ni som tänker själva?) som fick för oss att lusläsa Svenska Akademiens Ordlista och börja använda svåra ord från den för att imponera på andra. I övrigt var vi inte intresserade av något intellektuellt arbete så det störde. Ett typiskt tonårsbeteende, kan man påstå.
Vi kom inte långt. Ett projekt av samma art är de något äldre människornas avsikt att läsa Marcel Prousts À la recherche du temps perdu i originalspråk (hej, A!).
Vi kom i alla fall till början av B och kunde kalla varann sådant som ”bedagade belackare”. Ett drygt halvsekel senare är det svårt att beklaga tilltaget – eller ens flina åt det – om inte annat kan "bedagad" så småningom beskriva en själv.
Detta var bara klipphängaren. Läs den spännande fortsättningen i morgon.
