Finns det fler floskler i dag jämfört med förr? Eller tycker man så bara för att tillvaron är informationstätare? Finns det helt enkelt bara mer av allt i största allmänhet? De språkfilosofiska frågorna är många och jag slår upp ordet floskel i SAOB. Ursprung är latinska flosculus som betyder liten blomma eller tänkespråk. Så vackert det låter!
Men beskrivningen av ”floskel”, som det vanligen används, är mindre tjusig:
ord eller uttryck (i allmänhet av välklingande form) som saknar (djupare) innehåll, tom retorisk prydnad, vältalighetsblomster, fras; oftast i plural
När man tar ett engelskt idiomatiskt uttryck och översätter ”rakt av” – ja, då blir resultatet ofta floskelartat. I ett reklamblad för ”svarta veckan” stod ”Inget kan stoppa dig nu!” Det är inte att vara ute på för djupt vatten att misstänka att ”nothing will/can stop you now!” ligger bakom. Svenska hade låtit något i stil med ”låt inget hindra dig, inget får hindra dig” eller ett antal uttryck som snart dör sotdöden.
Men ren och skär tråksvenska står för en hel del av floskelsnacket. Vad sägs om alla meningar från politiker (och andra makthavare) som börjar med orden ”jag känner mig trygg i att (vi tillsammans ska klara av det här, t ex)”? Hur kan man ens komma på att prata på det viset? Varför inte säga ”jag tror att vi…” eller ”jag är säker på att vi…”? Det skulle också gå bra att skita i ordet ”tillsammans”. Säger man ett ”vi” så brukar det framgå vilket ”vi” det handlar om.
Ett ytterligare tjatigt tugg är det där man hållit på med ett tag nu: ”Det här ger så mycket energi”. Jag tänker inte på solkraft och sånt utan på när, t ex, artister säger att de ”får så mycket energi” av sin publik. Det är naturligtvis i sig bra och trevligt, men den här typen av energiutbrott är nära att snubbla på floskeltröskeln.
