Och på tal om änden sa en reporter i radio häromdagen: ”Plötsligt händer något som gör att hela tillvaron kastas över ändan”. Vilket är roligare, radikalare och mer konkret än vad som vanligen ”kastas över”, nämligen ”ända”, i obestämd form.
Det är som bekant pyttepetitesser i ett språk som gör det bra, fel, roligt, löjligt o s v.
Och apropå ände/ända så finns det – just det – ingen ände på de fel som kan uppstå kring dessa ack så lika ord med flera betydelser. När man säger att det inte ”finns nån ände” betyder ju ände ”slut”. För att nu dra in det språk som påverkar vårt eget mest är det samma sak där. ”End”, fanns f ö med bland de första engelska ord man lärde sig som barn när det vid filmens slut stod THE END över bioduken. Det anses nog inte nödvändigt längre, man ser det sällan.
”Jag trodde det var världens ände”, lät översättaren en kvinna säga i ett tv-inslag om en översvämningskatastrof. Originalet löd ”I thought it was the end of the world”).
I detta sammanhang uttrycker sig svenskar på annat sätt och väljer kanske ”jordens undergång, slutet på (för) världen” eller bara ”slutet”. Karl Nordgren (min morfar) hade uttryckt saken som att ”dä ä på världens siste’ ti’!”
Det går säkert att säga såväl korvens ”ända” som ”ände”. Men den som vill använda plural får tänka efter. ”Korvens ändar” låter rätt, men säger man ”korvens ändor” kan det bli lustigare än man tänkt sig. (Har jag använt dessa exempel förr? Sånt slår mig ibland.)
Så här ser i alla fall alla språk ut och det är därför man inte ska strunta i ”vad det heter”.
