 |
| Orsak till kakafoni? |
Alla har vi fått för oss att det heter saker som det inte heter: "öppenhjärtlig" hör dit, liksom "kakafoni". De här misstagen är väl rätt nära vad som kallas folketymologiska uttryck, d v s ett ord låter rätt beroende på den kunskap man har om andra likartade ord.
Bokstavskombinationen ”kaka” sitter så starkt i en svensk att hon/han uttalar/skriver "kakofoni" felaktigt. Ordet kommer, enligt Wikipedia, ”av grekiskans ”kakophonia”, missljud, som i sin tur kommer av ”kakos”, dålig, och ”phone”, ljud, ton, röst."
Vi var några som diskuterade ordet hårdra. Om detta skrev en journalist en gång: ”Hårdra är ett riktigt signalord för språkpoliser eftersom de vet att det ofta stavas fel, med två d: hårddra”.
En liten utvikning: man tillhör alltså språkpolisgruppen om man nu råkar kunna stava till ett ord. Vad ska man tycka om det egentligen? SO skriver: Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra". Ni ser, ordboken SO är benhård och inte så himla pk.
Det där om språkpoliser är annars ett intressant fenomen. Ingen jäkel skulle komma på att ifrågasätta folk som kan sina kemiska formler eller matematiska antaganden.
Kan man kanske få vilja att ord stavas rätt utan att förlöjligas? Inte det? Nähä, det är väl så att de som inte kan stava till dem blir kränkta. Det vet man ju hur det är i det här j-a landet!
