Se mig för guds skull inte som en dum och tråkig felfinnare! Kanske lite perverst intresserad av modersmålet, men det är inte elakt menat (ja, någon gång, kanske).
Det är bara så in i vassen märkligt hur vissa väljer att handskas med orden. Många skulle förstås säga detsamma om undertecknad som inte väjer för svordomar och andra mindre passande ord och uttryck. Men nog kan man få ställa begriplighetskrav på dem som rör sig i etern/gammelmedierna. Häromdagen hördes en urkonstig mening i ett sådant program som på svenska kallas talk show. En manlig programledare frågade sin kvinnliga kollega ”älskar du att kallas senorita?” Denna knasfråga användes även som ”rubrik” till programmet i fråga på radions hemsida.
Det handlade alltså om att kvinnan kallats senorita av någon i Spanien. Om jag är korrekt underrättad så betyder denna ”titel” detsamma som engelskans ”miss” och vårt, numera otidsenliga, ”fröken”.
Det konstiga med frågan är inte dess relativa intighet utan valet av verbet ”älska”. Detta ”älska” som används i tid och otid kan man bli förbenat trött på. Normalt hade varit om mannen frågat ”gillar du att kallas …” eller ”tycker du om att…”
Älskandet har folk vattnat ur så till den grad att de borde skämmas. Och ta alla dessa mobilsamtal som avslutas med ett ”älskar dej” till en person talaren kommer att träffa om en kvart eller så samt bor ihop med.
Det är inte nödvändigt att här upplysa om vilken nation västerut som fått folk att älska sönder varann och då inte i den innebörd som verbet egentligen har.
En annan liten älska-fråga till slut: Hur många gånger har man hört meningar som ”jag bara ääälskar choklad, hon bara ääälskar gosedjur”? I min kärva ungdom bara-ääälskade vi inget. Däremot är det idiomatiskt, d v s skitvanligt, att engelsktalande säger ”I just looove coffee”.
Detta önskar jag av svensktalande: att de slutar prata översatt engelska och låtsas att det är svenska. Jag skulle bara ääälska det!
