Man kommer ibland på sig med att undra över vissa begrepp. ”Likvärdig”, t ex. Är det inte fasligt vad mycket som i dag är likvärdigt? Det låter inte som ett konstigt ord, men ändå känns det ymniga bruket märkligt. ”Likvärdig” är något att återkomma till.
Ens tankar går till sådant som är jämlikt, lika mycket värt. Och då är vi raskt inne på den hårda och skiktade verkligheten. Britter sas förr (kanske kvarstår fenomenet) vara bra på att bedöma folks sociala hemvist så fort de öppnade munnen. Jag, som är ett solklart fall, tyckte aldrig att denna ”talang” varit speciellt brittisk, den är nog världsvid.
Klasspråk, eller sociolekt, som det heter på ett annat språk, avslöjar de flesta av oss. Ett ytterligare meddelandesätt är kroppsspråket. Det förstår de flesta utan att tänka på det.
Men så har vi även klädspråket. Alltså inte direkt det som kallas klädkod, sånt som etikettproffset Magdalena Ribbing brukade svara på frågor om. Nej, det finns ett klädklasspråk som många, de flesta kvinnor, skam till sägandes, kan på sina fem fingrar.
Följande hände bara häromdagen när undertecknad lyxade till en tågresa med att begå den i första klass. Vi var bara två i den delen av vagnen, i sin tur en del av ett mindre tåg som inte kör på stambanan. De flesta hade kunnat konstatera vem av oss som var elegantast klädd, men var skillnaden jättestor?
Jodå, så var nog fallet, för den andra kvinnan skannade av mig med en snabb blick och sa sen, upplysningsvis, ”det här är första klass”.
Misstaget gick upp för henne nån tiondels sekund senare och hon fick fullt sjå med att förklara att hon inte menade som det lät.
”Det är lugnt”, sa jag, på mitt socialgrupptrespråk, ”i detta land av lättkränkta hör jag inte till de mer lättkränkta”.
