De där ”öppna upp” och ”stänga ner” som bragte mången svensk i obalans för några år sen hör nu till det allmänna och accepterade språket (utom för en del av oss, förstås).
Man kan ändå grubbla över behovet att till varje pris trycka dit en preposition (eller adverb) och på så vis skapa ett partikelverb av ett som tidigare funkat ensamt. En landshövding tog emot besökare i sitt nya hem och detta beskrevs som att hon/han ”öppnade upp slottet”. Det räcker i de flesta fall att öppna för att folk ska komma in.
Detsamma gäller ”släcka” resp ”stänga ner”. De båda verben innehåller redan information nog, ”stänga" och "släcka" är entydiga!
Däremot kan man inte säga ”låsa upp” när man menar ”låsa”. Vad ska partikelverbsfantasterna då ta sig till? ”Låsa ner”? Eller ”låsa ihop”?
Angående ett skolproblem sa en myndighetsperson: ”Jag hoppas situationen ska lösas ut”. Men det blir väl ändå rätt fel, va? Man löser ut en fallskärm eller sin kusin ur fängelse. Men skolproblemet löser man tamejtusan inte upp utan det gör man med en knut.
Man kan även "lösa in" sina rabattkuponger men därvidlag tänka på att dessa småord man är så förtjust i att stoppa in överallt också kan stoppa upp förståelsen för det man tänker säga.
Det är förvånande med alla de här tilläggen när motsatsen sker med ”att”. En kortare flukt ut i (på) verkligheten visar att de flesta säger ”det blir kul vara på landet” och ”det kommer vara regnigt imorgon”.
