tisdag 22 september 2020

Att språk förändras är en självklarhet – varför tjata om det?

Hakande på gårdagens asterisk-tillägg här: Det är klart att yngre människor ser annorlunda på språket och att de ofta talar på ett annat sätt än tidigare generationer. Det är en självklarhet som snart ska formuleras ännu självklarare.

Det föds hela tiden nya människor och visst borde väl varje land (eller vad det nu gäller för språkområde) bemöda sig om ett tydligt språk med regler, normer och råd? Det är bara att slå upp en tidning (eller ja, lyssna eller glo nån annanstans) för att se hur man från olika håll larmar om ett ofullständigt språk hos många unga (och inte för att det alltid ser bra ut bland äldre heller).

Vad är det som gör att så få av dem som arbetar med språk intresserar sig för att ett annat språk (engelska) deformerar svenska (i detta fall) till både form och innehåll? Man är intill döden trött på att höra om andra språks inflytande under århundradena: påverkan från dem pågick under långeliga tider. De ändrade inte Sveriges språk på ett några decennier som nu sker. 

Kring det uttjatade ”språk förändras ständigt” formulerade sig en av bloggens informanter, A, koncist:

Att språk förändras är ett sakförhållande. Det är inte ett argument för att driva på förändringen utan snarare ett argument för att vara återhållsam. Förändringar uppträder av sig själva, vi behöver inte gå in och klåfingra! 

(Sa informanten och hittade i hastigheten på ett nytt verb.)

Det är bland mycket annat finfint om olika generationer förstår varandra