”SD är positiva till det”, sa reportern, vad det nu var partiet var positivt till.
Här kommer för omväxlings skull lite om sådant man får ge upp under sin språkpetiga tillvaro. På det tidningskorrektur som skapade en nörd av mig hade vi korrigerat meningen om den stått i text. Vi hade ändrat till ”SD är positivt till det”. Detsamma hade (på den tiden) skett med ”SJ är jobbiga, kommunledningen är nöjda” och ”manskapet är rädda”.
I alla dessa fall är det tji kongruens. På korret hade vi skrivit att ”SJ är jobbigt” och ”kommunledningen nöjd”. En ytterligare knepighet hade uppträtt vid det skraja manskapet, för man kan inte säga att manskapet är rätt (om det nu inte är det ”andra” rätt man menar). Där hade vi diskuterat om ”ängsligt, oroligt” eller något annat ord varit en passande synonym.
Sammanfattning: Jag hoppar inte högt vid kongruenstabbar, men skulle nog inte skriva dem själv i allvarligare texter. Säga, kanske, det talade språket är man vanligen inte så noga med.
Däremot skulle jag kunna yttra en ordräcka som ”folk är besvärliga”, trots att ”folk” är ett ”kollektivt substantiv” eller, som det står i min skolgrammatik, ”ett entalsord som betecknar ett flertal”. Men stoppar man dit en bestämning blir det knepigt: ”gammalt folk är besvärliga”.
Det får räcka för i dag, annars leder det för långt in i den grammatiska djungeln. Man får konstatera att det går att låta vissa inkongruenser passera.
