Jag minns henne ju så väl, men vad var det hon hette nu igen?

Mannen från gårdagens inlägg får vara utgångspunkt för dagens predikan. Dock utan att schavottera för sin tvekan angående uttrycket ”ta skeden i vacker hand”. Det kan, som bekant, hända vem som helst. Reagerar man för att man  själv blir gaggigare? Det finns en risk, men jag vågar påstå att osäkerheten angående språkets många fasta uttryck ökar. Det sker i alla åldersgrupper. Jämfört med så där för 30-40 år sedan. Också av mig själv, så är det sagt igen.

När åren hopar sig lägger man även märke till hur ens med-äldre gärna beslår andra med glömska men inte lägger märke till sin egen. Se där ytterligare en ålderssvaghet! Sked-exemplet fick  mig i alla fall att tänka på "glömska” i största allmänhet samt nätsöka på själva ordet. Hos Demenscentrum står följande trösterika rader: ”Det är inte onormalt att berätta en historia för sina vänner som de redan tidigare hört”. 

Jag minns (trots allt) en kul sketch (svår att googla fram, visar det sig) med bl a Margareta Krook och Lars Ekborg. Ett samtal man är bekant med utspelar sig. Det kan pågå i evigheter:

– Du, vad heter han, den där mörke som jobbade på banken och som är gift med, äh, vad heter hon nu igen? Du vet hon som tycker sig vara lite förmer?

– Jaja, det var dom som sen flyttade till, äsch, vad heter det nu igen? Jaja, och jag gick ju i hennes syrras klass, vad hette hon nu igen?”

Slutrepliken är Lars Ekborgs (om inte minnet sviker mig). Han pekar in i sin mun: ”Jamen du, jag har det ju på – äh, vad heter det nu igen?”