Så snubblade jag nyligen över honom igen, denna gång i en SvD-artikel, där han bl a talar om sin kommande bok, ”Svenskan går bananer. En bok om översättningar som syns” (Lys Förlag).
Artikelförfattaren och intervjuaren Agneta Lagercrantz beskriver den som något som ”ska hjälpa oss att lättare upptäcka betydelselån, konstruktionslån och kalkeringar som språkvetarna kallar olika varianter av sådant som jag (alltså A Lagercrantz) samlat på under våren men inte haft ett namn på: översättningssvenska.”
Alexander K tar upp en mängd exempel på de här lånen från engelska, vi stöter på dem dagligen. Han är framför allt intresserad av hur denna s k översättningssvenska påverkar grammatiken, men sen tar han samma väg som sina betydligt äldre språkvetar- och språkvårdarkolleger, m a o de som brukar göra mig så förgrymmad att jag sätter citationstecken kring dem: ”språkvårdare”.
På en fråga om hur han ser på de pågående förändringarna i svenskan svarar han:
– De är en naturlig del av språket. Språket har alltid förändrats och det är vanskligt att kalla det förflackning. Ibland diskvalificeras ord om de lånas direkt från engelskan, men svenskan utarmas väl också om vi förbjuder alla ord som råkar finnas på engelska?
Jädrars också, Alexander K, även du, min Brutus? Ska du sälla dig till de språkvetare som läxar upp en sån som, t ex, mig. Varför tjatar de om att språket alltid förändrats? Det är klart att det har. Och varför använder AK och hans fränder alltid ord som ”förbjuda” när de bemöter sina kritiker? Som att vi vill förbjuda engelska ord?
Det blir mer AK i morgon, den gossen är sbråkmakaren inte färdig med än!
