När man blandar och ger blir resultatet inte sällan därefter

Som om det inte var nog med gårdagens groda: här kommer lite till från menyn av språklig blandkompott: katakres-rester och vanligt hopjoxande. Tautologier är något de flesta av oss strör omkring utan att tänka efter. De är ofta en slags dubbelbabbel, kan man säga. ”Helt unikt”, är ett sådant exempel. Unikt är unikt och kan inte vara mer, mindre eller ”helt” unikt. Salsa-sås betyder sås-sås och sacco-säck betyder säck-säck. En utsaga som ”värma upp” är också att ta i, värma betyder värma.

Av hopblandade fasta uttryck finns mycket som får folk att skratta (om de nu känner till originaluttrycken) Såna skojigheter är mer eller mindre kända – eller roliga. Ett kul ett är ”det var pricken som fick i-et att rinna över”.

Inom sportjournalistik går det undan, därav följande fantastiska formuleringar: ”Det är roligt att se en målvakt som sätter pris på att rädda”. Eller ”NN står och klappar på landslagsporten”

Men det snabba – talade – sportspråket är en femma, vanliga gamla uttryck är en annan. En äldre man (inte journalist, men vältalig) sa följande i ett längre resonemang: ”… och då får man ta skeden i, ja, vad heter det, hm, vacker hand, kanske det inte heter, eller…?”

Denna tendens, märkbar hos såväl en själv som andra, är lite skrämmande. Gamla beprövade fraser, ordspråk och uttryck är ute och svajar. I den äldre mannens fall, liksom mitt eget, gäller det sådant som inte kan skrivas på begynnande åderförkalkningens (som man sa förr) konto. Men det är det annat som kan, se morgondagens inlägg.