Oooo, vad det är tråkigt med alla språkfåter som följer den engelska påverkan. Nu är en film på gång, säkert intressant, men att kalla den ”Jag är Greta”? För ett par år sen kom ”Jag är Ingrid” (Bergman) och nyligen visades i SVT en dokumentär med titeln ”Jag är Klimpen”.
 |
| Hon heter Ingrid. Jag har bestämt färgen |
Nästan så man blir glad, trots det fula ordet, att filmens hela titel är ”Jag är Klimpen, motherfucker”. Med tanke på hur ofta man hör det svärordet i filmer antar (hoppas) jag att det inte låter så illa som en svensk tycker.
Engelskan har satt agendan, som nutidsmänniskan säger. ”I am Legend, I am Sam, I am Robot, I am Bolt, I am Fear” – många film- och boktitlar börjar på ”I am”.
Nu är det bara på det viset att man brukar presentera sig så på engelska: ”I am Sven, Lisa, Bob, Marianne” – ni hajar? Svenskar presenterar sig med antingen ”jag heter Lisa” eller bara ”Lisa”.
Det där med ”Jag är” är inget mindre än en nyck, en gest, en pose. Om nu filmernas titel varit ”Jag heter Ingrid, Greta, Bolt” hade jag inte reagerat. Men man är väl ensam om tanken. Svenskarna kan fortsätta tala översatt engelska, men här sitter en annan och heter Don Quijote.
