Nå. Sådana svagheter har vi lite till mans. Men AK torde inte ha liknande behov, så jag fortsatte fundera över varför han drar samma slags svärd i språkkampen. Svärd och svärd, förresten, utsagan som får undertecknad att vilja slåss är självklar: den att språk ändras med tiden.
Det är väl så här det går till: De som har språk till yrke är trötta på folks klagan över det språkliga förfallet. Och detta ”folk” är i sin tur trött på att ständigt få samma formulering slängd i plytet: ”språk förändras med tiden, förstår du!” Det är också svårt för språkarbetarna att skilja en språkpolis från en annan (vill bara pepåka att jag själv avskyr uttrycket språkpolis, och ja, jag skrev pepåka bara för att jag är lite wild and crazy).
Att bli sedd som språkpolis retar just mig, eftersom jag skriver och, framför allt, talar som en tjolattjofladdring (försök inte googla ordet, det tycks vara bara jag och en annan random person som använder det!) men ändå är skapligt bra på den svenska som bör användas när man riktar sig till en grupp människor man inte känner. (Bloggen är ett undantag, som synes)
Vi delar ändå en avgörande åsikt, AK och jag, trots att vi vuxit upp med olika svenska* omkring oss: Språket måste kunna förstås av så många som möjligt. Så här säger han i intervjun (nämnd i går) angående den oro många känner inför språkförändringar: ”…visst kan det finnas skäl att vara skeptisk, ett skriftspråk ska ju vara någorlunda enhetligt…”
Själv anser jag att det språk som talas ur f a medierna också bör vara någorlunda enhetligt, kanske t o m mer än ”någorlunda”.
*Med ”olika svenska” avses något så enkelt – det är ju det språkfolket tjatar om – som att språket ständigt förändras. Jag har ett betydligt äldre språk att värna om, unga människor kan inte rimligen känna förlusten av det som försvunnit t o m innan de föddes!
