Vad händer? Jo två dagar senare publicerades i en av landets större tidningar en krönika i ämnet av chefredaktören för en tidning som handlar om språk. Som sann optimist har denne redaktör som främsta gren att tycka (eller ”tänka”) att i stort sett språkligt allt är möjligt.
(För nytillkomna läsare, som det heter, måste en sak förklaras, även om det sabbar ursprungsupplägget till vad som här skrivs: Sbråks egen chef och redaktör tror givetvis inte att NÅGON språkhöjdare läser denna blogg som bedrivs i skuggan av stora tänkare.)
I tidningskrönikan slätades den ökande "tänka"-användningen (se denna blogg 5 september) över i vanlig ordning: man har sagt och skrivit så här i landet. Förr. Att det mesta går att söka i påverkan från engelska är en diskussion ses inte med samma blida ögon.
Som stöd för sina teser som i går uttrycktes i den stora draken anförde chefredaktören en hel del som lånats från en annan skribent, i sin tur (början av januari 2015) en doktorand som skrev i ämnet i just tidningen om språk. Rubriken var ”Jag tänker att…”
Svenskarna har länge marinerats i engelska. ”Think” låter mest likt ”tänka” (t,n och k är gemensamma). Hade engelska verbet hetat (obs, här hittar jag på!) ”thrue” – I thrue that…” – hade vi valt ”tro” oftare. ”Tycka” är en lite annan femma, men hade engelska verbet hetat ”Tick” eller ”thick” – ”I tick that…” så hade vi oftare valt verbet ”tycka”. Som det verkar kommer vi att i hög grad avhända oss ”tro” och ”tycka” till förmån för ”tänka”.
Så tror jag. Vad än Victoria Benedictsson skrev på 1800-talet.
