Måste verkligen allt vara en trasa? Kan inte folk protestera mera?

Det går inte att sitta här och beskärma sig över det språkliga raset utan att nämna resten av förfallet. Eller avfallet och avfällingarna. Det är visserligen en dygd att vara ödmjuk, men för den som levt fler decennier än två-tre och därmed har en backspegel med lång sikt i, kan sådan mildhet kännas svår att bära.

Man kräks snart av att alltid behöva säga: ”Men mycket har ju blivit bättre”. Som om det skulle ursäkta allt som blivit sämre? Om vi bortser från bagateller som svält, krig och klimatkris, så håller samhället på att totalfördummas. Människan har passerat sitt bäst-före-datum. Också en tröttsam nutidsklyscha, varför ens skriva en sån?

När journalistiken inte håller måttet och drabbas av analfabetism och underhållning samt

hastigheten på allt är det enda som framhålls – då kan vi kasta in alla handdukar vi äger.

I en filmsnutt från Naturskyddsföreningen, ”Miljardslöseri med motorvägar”, sägs det klassiska ju större utbud desto större efterfrågan. Det gäller det mesta, kan man tillägga, utom kanske sjukvård, bostäder, kollektivtrafik och några till mindre viktiga samhällskomponenter.

Carl Jonas Love Almqvist skrev en gång ”Varför är allt en trasa?” Ska man behöva instämma i en 1800-talsförfattares ord? Många umbäranden folk utsattes för på den tiden är borta, materiella nöden nu är långt ifrån lika svår. Ska inte individen börja hojta mer om det själsliga armodet? Utanför sina sociala mediers ”vänner” och Ring P1?