såväl skriftspråk som talat språk och med skillnader vad beträffar ordförråd, grammatik och satsbyggnad och, beträffande talat språk, även uttal. Stilistiken är helt beroende på sammanhanget, situationen och erfarenhet och utbildning av den eller de personer som är engagerade. Alla individer använder olika delar av sitt språk beroende på situation.
Något i tidsandan premierar inlevelse i bl a nyhetsrapportering på ett sätt som låter onaturligt och hyser baktankar som är svåra att tolka för en äldre medborgare, van vid strikt objektivitet. I vår tid har Det Känslosamma blivit mode. Något känns fel i det, tydligare går inte att vara. För egen del ogillar jag när journalister som rapporterar från krig och katastrofer lägger en dramatisk darrning i sin röst.
Jag önskar att orden i seriös nyhetsförmedling skulle ha kvar sina innebörder, men det är väl där det börjar slira. För att övergå till sammanhang av annan art kan man exemplifiera med det barnsliga eller käckt ungdomliga språk som används när man riktar sig till en ung publik.
Det är svårt att misstänka yngre för att gå på knepet, som om något skulle bli intressantare av att vuxna snor deras slang med tillfälliga ord och uttal. Nyligen skrev jag ner en programrubrik i P1: ”Antiken for kids – så blev de gamla grekerna det nya svarta”. Där luktar man sig till ett språk med avsikt! Den som litar på sitt programinnehåll behöver inte använda tillgjordhet.
Imorgon om ett P2-program som borde skrämma intresserade i alla åldrar, även kidsen.
