Klassisk musik är något som sällan söker upp mig, det har bara fallit sig så. Men jag känner en del hängivna lyssnare och/eller utövare och är inte helt främmande för konstformen. Allt som engagerar människor ska behandlas med respekt.
Nu hamnade jag för ovanlighetens skull i P2 och ett program som handlade om en kvinnlig kompositör och altviolinist född på senare delen av1800-talet. Hon hade inte haft det så enkelt, och nu skulle hennes liv beskrivas för oss som lever långt senare.
Den här produktionen var uppenbarligen tänkt för yngre människor och vad vet jag? Kanske de uppskattar berättelsetekniken? Förmodligen var manuset översatt från engelska samt anpassat till en ”ungdomlig” nutidssvenska som alltså kan störa den som vill ha ett seriöst porträtt av kompositören och musikern.
Här följer nu en lista på ord och delar av språkbruket i programmet: ”hon och kompisen satt sig för att käka middag”. Till en tävling för musiker hade ”skitmånga bidrag” kommit in och frågan var vem som skulle ”casha in”. Musikern var inte bara ”tjej” utan även ”grym” samt fick ”hänga med brorsan” när han spelade, vilket ibland lät ”för jävligt”. Någon ”hade stenkoll”, en annan blev ”förbannad”, det finns en ”pussgurka” samt en ”mansbäbis” i hennes närhet. Med mera.
Musikkarriären beskrevs emellanåt i hyfsade ordalag, men de halvdramatiserade delarna uttryckta vår tids slang – vete sjutton om de inte fördärvar en bra idé istället för tvärtom.
För att även anknyta till vad stilistik är, se gårdagens inlägg.
