Nu är det inte enbart ett förflutet som korrekturläsare som skapat den rasande och retade hjärnan bakom denna penna. En tid på en lokaltidnings kulturredaktion har också varit med och tvålat till det rabiata, valnötsliknande organ, som påminner om något utklämt ur en kaviartub. Hjärnan i fråga har bildat en mängd tankar kring ett ord som ”kultur”.
Nyligen diskuterades i ett pratprogram den eviga frågan om vad som ska betraktas som kultur respektive nöje. Ämnet är inte nytt, snart åker pickadollen fram. Eller rättare sagt den stora kanonen (den med en kula i). Först ska en krönika betraktas. Den skrevs 2017 av Håkan Lindgren, frilansskribent i SvD, och handlade om SVT:s nystartade Kulturfrågan Kontrapunkt.
Eftersom jag iakttagit KULTUR i ca tre decennier, om än från ett slags underdogperspektiv, har det varit svårt att inte slås av allt fjant som omvärver och genomsyrar fenomenet (eller företeelsen). Där frodas en sällsam blandning av dåligt självförtroende OCH en bombastisk känsla av att den egna uppfattningen av vad kultur är skulle kunna utgöra den kanon ”proffsen” tycks ha svårt att enas om.
Om det nyss nämnda tv-programmet skrev Håkan Lindgren: ”SVT fixar det där med kultur som underhållning. Vad som sviktar är förmågan att ta kultur och kunskap på allvar”. Och när jag läste det för första gången i går, slog det mig att jag har tyckt precis samma sak. Och det under längre tid än sju år. Ämnet är inte på långa vägar genomtröskat än.
