Inte heller bör man ifrågasätta enskilda individer som ägnar sig åt vad de nu har som uppslukande intressen eller får glädje av. Men det som blivit alltmer förvridet är smilfinkandet kring s k kulturyttringar.
Många timmars tänkande (mitt) har gått åt till detta fenomen. Runt de nyss nämnda decennierna började räfst- och rättartinget yla om att det var fult att skilja på kultur- och nöjesavdelningar (i medier). Redan då kändes det konstigt eftersom en liknande rörelse existerat på 60-talet – utan att sätta djupare spår.
Varför fortsätter beteckningarna fin- och fulkultur att finnas? Det är bäst att hoppa över alla försök till klyftig analys och ta den korta varianten: Människans förhållande till denna dualitet verkar röja en rädsla angående hur man uppfattas av omgivningen.
Om inte en sådan skräck, eller för all del det grava kommersialiserandet av ALLT, låg bakom dubbelheten (fin/ful), skulle fler kunna tala friare om ”kultur”. Man skulle få riktiga debatter (jo då, ett fåtal finns) och inte komplexfyllda evenemang som SVT:s Kontrapunkt. Och slippa räddhågsna samtal av den kaliber som hördes i ett pratprogram häromdagen. Mer om det.
