För vad himla trött man är på att varje gång vara tvungen att tillägga något POSITIVT tjohejs så fort man gnällt det minsta! Det är som på P1 när någon intervjuad säger Volvo eller Marabou och programledaren genast skrajset hojtar: ”Det finns andra märken också!!!” Eller att nån säger minsta lilla ilskna om t ex en politiker: ”Nu är ju inte hon/han här och kan försvara sig!!!”
Sånt fanns inte för några decennier sen. Så: Jag är inte enbart upprörd över att journalister och folk ”i staten” har svårt med svenska språkets form, det gäller !ven dess innehåll. Att inte raka och enkla utsagor räcker! Den fördummande urvattning man utsätts för är förolämpande.
En reporter talade på årsdagen av Rysslands invasion av Ukraina med en ukrainsk kvinna som flytt kriget. Till saken hör att hennes svenska var mycket god. På frågan hur hon mådde och kände sig denna dag svarade hon att hon kända rädsla och hopplöshet. ”Rädsla”, säger du, sa reportern, ”Vad tänker du på då?”
Ja, man undrar ju. Hur tänker hon då?
Vi satt inte för några decennier sen i en nyhetscentrifug: nu ska allt vara så mycket att det blir svårt för yrkesgrupper som journalister m fl. Det uppdrivna tempot tycks i sig tvinga fram STÖRRE känslor, MER spektakulära grejer och, tja, MER av ALLT. Det vore nog inte klokt att säga att vi var klokare förr, men en jädrans massa intiga svulstigheter slapp vi. Och så förväntades mer av varje enskilds eget förstånd.
