En vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Forskningen har dock visat att vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd.
Jag låtsas inte ha sett det: I dagarna har Sbråkbloggen sju år på nacken. De inledningsvis kamplystna cellerna har sprungit all världens väg. Vad denna skrivande organism lagt märke till under de sju åren är att är språkets celler kolat vippen. Men så hittar jag (från Finland, förstås) en vetenskapsartikel av Marcus Rosenlund. Den har rubriken ”Är du fortfarande du, trots att alla dina celler bytts ut?”
Det var just vad dagens epistel skulle handla om. Jag känner mig inte som mig (jag) eftersom språkets alla celler under de sju åren har skrapat bort min energi. Får ligga lågt ett tag, acceptera faktum, inse världens föränderlighet, vara ödmjuk och all annan skit.
Fast det är egentligen inget jag kan relatera till. Så här var det: nyss, för femtitusende gången, var det någon som ”relaterade till” nåt (eller inte) och då brast en sträng (samt rök en massa celler). Hur kan folk ”relatera till” vad-som-helst numera? Vi sa inte så under min barn-, ung- eller tidiga vuxendom. Raset började redan när man lite till mans ”upplevde sin situation”. Vi slog oss på knäna och skrek av skratt. I dag säger människor hela tiden roligare och ännu konstigare saker utan att NÅGON slår sig på knäna och skriker av skratt.
Och inte minns jag vad folk menade när de 1) ”upplevde sin situation”. Eller vad de gör när de 2) ”relaterar till” något. Var 1) bara ”tycker att”? Är 2) bara ”känner igen”?
