För egen del gör jag skillnad på det som ännu benämns ”kultur”, respektive ”nöje”. Men varför bråka om dessa två, det finns avdelningar som ekonomi, sport och utlandsnyheter på en tidning, och allt känns relevant. Det blir därför genant att lyssna till sådant som Talkshow i P1:s samtal (6 mars) med den tillträdande kulturchefen på SvD.
För tillfället rapporteras om rejäla nedskärningar på lokaltidningars kulturredaktioner (förklaringen från tidningarna låter som vanligt på annat vis) och det är förstås inte att förvånas över att även rikstidningar anlitar medarbetare som fångar upp det som får stort ointresse i alla andra medier. Melodifestivalen är ett tydligt exempel.
Som motvikt mot osäkra kulturchefer, rädda att uppfattas ”snobbiga” om de tar sitt jobb på allvar, hörs en sån som kulturjournalisten Andres Lokko. Jag är sällan intresserad av hans ämnen, men intensiteten i vad han än skriver om vittnar om genuina uppfattningar.
Han skulle nog inte yttra klyschan att han ”brinner för något”, men exploderade kring kulturskymningen och anklagade kultursidorna själva ( P1:s Kultur, likaså 6 mars):
Jag skiter i din analys av Mello, peka på vad jag kan göra och uppleva istället för det som redan är fullständigt självgående!
Med pessimistens (eller realistens) åsikt avslutade han med att det kanske gäller att ”bomba tillbaka kulturjournalistiken till liksom någon sorts ideologiskt år noll”.
