Utsagan har varit i säck innan den kommit i påse, för det har formligen ekat ur språkvetares korridorer under ett par decennier: ”Språkanvändaren bestämmer!”.
Förstå nu detta rätt! Det är klart som korvspad att "språkbrukarna" i det långa loppet ”avgör” hur ett språk talas och skrivs. Frågan är dock varför dagens språkvårdare vill avhända sig arvet från, låt oss säga de två senaste generationerna i syfte att, som det verkar, påskynda språkutvecklingen. En sådan sker automatiskt och man bör snarare lägga krut på en viss fördröjning (detta gäller antagligen alla språk) så att det inte uppstår konstiga glapp i förståelsen mellan de olika nu levande språkanvändarna.
Vid sidan av enorma mängder nyord (oftast är av tillfällig karaktär) ser/hör man ofta hur ”språkvården” uppmuntrar folk att dessutom använda ord vilkas bäst-före-datum gick ut för flera hundra år sen. Den 3 december förra året skrev jag om huvudredaktören för SAOB, Bo Wendt, som anser att man bör rådfråga SAOL ”som redovisar det som är gängse bruk i dag”. När man har frågor om nutidssvenska, alltså. (Radioprogrammet Språket, 30 november 2020.)
Att samtidigt uppmana svenskar att okritiskt anamma såväl nya ord som jättegamla kan låta kul som konstprojekt, men skrämmer dem som är ute efter ett gediget kommunikationsmedel. Själv har jag svårt att förstå den svenska som kommer ur medierna. Men det är väl mig det är fel på, förstås.
